I nästan ett sekel har Warburgeffekten präglat hur vi talar om cancerns metabolism. Men ordet ”föredrar” kan dölja en mer grundläggande fråga: vilka bränslen och metabola vägar har en cell faktiskt tillgång till, och vilka är nödvändiga för dess överlevnad?
En tumörcell lever inte i ett konstant bad av näringsämnen. Dess metabola alternativ beror på var den befinner sig och på om de närliggande blodkärlen faktiskt transporterar blod just då.
Hypoxi är ingen av-och-på-knapp. Mellan ett väl syresatt område och ett svårt syreberövat område kan det finnas ett metaboliskt fönster där syre fortfarande finns tillgängligt, men där glukosderiverat pyruvat har svårare att komma in i TCA-cykeln.
Kan tumörceller undkomma glukosbegränsning genom att byta till ketoner? I svårt hypoxiska områden är syret det centrala hindret: ketoner ger ATP genom mitokondriell oxidation och kan inte ersätta glukos som bränsle för anaerob glykolys.
Kan glutamin bli ett viktigt ATP-bränsle vid syrenivåer där pyruvatoxidationen redan är hämmad, men där mitokondriernas respiration ännu inte har stannat?
Cancermetabolism beskrivs ofta som ett resultat av onkogena mutationer: förändrade gener ger förändrad metabolism. Men i den levande tumören avgör miljön också vilka gener som uttrycks och vilka metabola vägar som används. Ger vi miljön tillräckligt stor betydelse?
Varför är så många cancerceller starkt beroende av glykolys? Thomas Seyfried menar att mitokondriell dysfunktion är central för cancerns metabolism. Vi är överens om att glukosberoendet är en möjlig metabol sårbarhet. Däremot skiljer sig våra förklaringar till varför beroendet uppstår: jag menar att tillförseln av syre, glukos och laktat förtjänar minst lika stor uppmärksamhet som mitokondrierna själva.
Glukos och syre dominerar de flesta diskussioner om tumörmetabolism, men glutamin förtjänar särskild uppmärksamhet. Dess roll förändras med den syremängd som finns tillgänglig för cellen.
Låga syrenivåer är en stor utmaning i solida tumörer. Hypoxi påverkar effekten av strålbehandling, vissa cytostatika, immunterapi och målriktade behandlingar, men mekanismerna skiljer sig åt mellan olika terapier.