En anpassning som gör överlevnad möjlig kan bli en nackdel när förhållandena förändras. Kan samma sak gälla tumörers metabolism?

Tänk på nordbornas bosättningar på Grönland. Under flera århundraden byggde de upp ett avancerat samhälle baserat på jordbruk, boskapsskötsel, handel och institutioner som de förde med sig från Europa. Deras framgång var verklig. Men ett etablerat levnadssätt kan bli svårt att ställa om när klimat, resurser och handelsförbindelser förändras. Inuiterna utvecklade en annan arktisk överlevnadsstrategi, bättre anpassad till vissa av dessa utmaningar. Historien är mer komplicerad än berättelsen om människor som vägrade äta fisk. Den användbara parallellen är priset för att bli starkt bunden till en tidigare framgångsrik strategi.
En liknande fråga uppstår i tumörmetabolismen. I syrefattiga områden måste cancerceller i högre grad förlita sig på glykolys för att producera ATP. De anpassar sig genom signalering och förändrat genuttryck. Det hjälper dem att överleva i en fientlig miljö.
Men vad händer om anpassningen blir svår att överge? En cell som fortsätter med ett intensivt glykolytiskt program även när syre finns tillgängligt förbrukar betydligt mer glukos per producerad ATP än en cell som fullt ut utnyttjar oxidativ fosforylering. Det kan bli en svaghet om glukostillgången plötsligt minskar.
Det betyder inte att varje starkt glykolytisk tumörcell har förlorat sina mitokondrier eller sin förmåga att byta bränsle. Men metabol rigiditet är värd att undersöka. Min hypotes är att celler som blivit starkt beroende av en glykolytisk överlevnadsstrategi är mer sårbara för snabba förändringar i tillgången på substrat.
Den viktiga frågan är inte om glykolysen en gång var fördelaktig. Den är om cellen kan anpassa sig igen när miljön förändras.
